Hej för sista gången

Då var det tillslut dags för mig att säga adjö. Igår den 10:e juni (2016) gick jag ut högstadiet och avslutade därmed officiellt min grundskoletid.

– Hur känns det? kan man fråga sig.

– Det känns bra, skulle jag väl kort och gott svara i förbifarten.

Men nu ska jag berätta en sak för er.

– Jag tänker en hel del, på allt och ingenting, ungefär hela tiden, och när jag endast svarar med att någonting känns bra  utan några tillägg så kan man försäkra sig om att det enligt mig känns allt ifrån bra till dåligt till pirrigt till jobbigt till härligt till konstigt till… allt möjligt.

Jag har alltid beundrat 97:orna, ja asså de 97:or som jag känner till. De 97:or som jag såg upp till och såg som ”de coola kidsen” då jag gick i trean på Hubertusgården och de skulle ta farväl av skolan som sjätteklassare. Jag minns fortfarande hur jag som tredjeklassare år 2010 såg tre tjejer (97:or) gå genom skolans korridor med armarna om varandras axlar samtidigt som de snörvlade och grät. Det var året då de lämnade Hubertusgården. Många utav Hubertusgårdens 97:or gick ut nian på Gunnesboskolan år 2013, året då jag gick ut sexan på Hubertusgården. När jag började sjuan på Gunnesboskolan fick jag en NO-lärare vars namn var Olle. På den tiden gillade jag inte honom så mycket, ibland tyckte jag till och med att han var rätt läskig. Jag tyckte att han var alldeles för sträng, och hans ”Quick in, Quick out”-motto gjorde inte ett så gott intryck på mig. Jag blev ganska lättad när han i sjuan slutade som lärare på Gunnesboskolan. Men efter det året så började allting gå snett. Både i åttan och nian fick vi byta en hel skara av lärare och de flesta nya lärarna vi fick var mycket sämre än Olle – jag som inte ens trodde att det var möjligt! Nu när jag har slutat nian inser jag hur korkad jag var att tycka att Olle var en dålig lärare. Grejen är den att han inte var en bra lärare JÄMFÖRT med de nya vi fick – han var en av de BÄSTA lärarna jag någonsin haft! När jag hade Olle som lärare tyckte jag att det var så jobbigt att han hela tiden skulle ha koll på oss, att han hela tiden skulle se till att våra bloggar såg bra ut och se till att jag tydligt hade döpt min blogg till ”Sara Ghasemzadehs Finbok” (vilket jag förresten aldrig gjorde förrän något år efter att han hade slutat). Men nu inser jag att alla hans kontroller bara visar på hans stora engagemang för oss elever. Det visar på att han faktiskt brydde sig om oss – vilket jag väldigt få gånger har sett i lärare sedan dess.

Anledningen till att jag beundrar 97:orna så mycket är för att det känns som att deras skoltid har varit så perfekt – så perfekt jämfört med våra 00:ors. De har haft engagerade lärare som motiverat dem och brytt sig om dem. Lärare som inte bara har kommit till lektionerna för att det har varit deras jobb, utan lärare som har kommit till lektionerna för att de har velat utbilda eleverna, för att de brytt sig om elevernas framtid och mående. Lärare som har sagt ”Det här arbetet har du utfört strålande” eller ”Mycket bra jobbat” till eleverna och lärare som med passion har hjälpt dem när något varit oklart.

97:orna har haft en sådan tur att ha haft en lärare som Olle, och säkert många andra lika bra lärare vilka jag tror har bidragit till en större sammanhållning i klassen och flera motiverade elever – något som jag aldrig riktigt fick uppleva under mina 3 år på Gunnesboskolan.

För att avrunda det hela vill jag bara säga att jag faktiskt har haft ett helt okej högstadieliv. Det kanske inte har varit lika perfekt som jag anser att 97:ornas högstadieliv var men det har ändå varit bra. Jag har faktiskt haft ett antal lärare som jag tyckt riktigt mycket om även fast de inte har varit så många. Dessutom har jag lärt känna en del nya människor. Vissa som jag kom riktigt nära och som jag kommer fortsätta att hålla kontakten med. Andra som jag endast pratade med under lektionerna i skolan, och aldrig utanför skolan. Det är just dessa människor (den människan) jag kommer sakna som mest, dem som jag kunde prata om vad som helst med och köra Hänga Gubbe på tavlan med under rasterna men som jag aldrig pratade med annars.

Jag vill också tillägga att jag inte på något sätt känner eller har kontakt med någon utav 97:orna jag pratat om över huvud taget vilket innebär att alla mina tankar om hur bra 97:orna hade det kan vara helt felaktiga.

Olle var alltid väldigt petig med att vi inte fick skriva långa inlägg på våra bloggar (stor cred till Olle förresten och alla andra grymma lärare jag haft!!!) vilket jag fullständigt struntar i den här gången! 🙂 Grattis till dig som har lyckats läsa dig igenom denna roman och med dessa sista orden säger jag tack och hej…

…leverpastej :3 ❤

Holes – Character Tracer

Zero

Zero’s real name is Hector Zeroni but he has been called Zero for most of his life. In the beginning of the book (page 29) they told us a story that had taken place a very long time ago where Stanley’s great-great-grandfather, had gone to the Egyptian woman Madame Zeroni for love advice. In the end of the book they confirmed that Madame Zeroni was Zero’s great-great-great-grandmother. This means Zero has Egyptian ancestry.

In page 194 we got to now that Zero’s mother once left him when he was a kid and she never came back (until the ending of the book). I drew the conclusion that he didn’t have anybody else than his mother and when she left him, he was all by his own. This is based on page 144 when Mr. Pendanski were about to remove Zero from all the state files because of that he had run away from the camp. The Warden then asked Mr. Pendanski if he was sure that Zero didn’t have a family and he answered ”He had nobody”. Zero never said anything about his father so I would guess that his father probably left his mother when she got pregnant with Zero.

Before Zero got in the camp, he was homeless and he used to go to the homeless shelter sometimes, when the weather was really bad. He and his mom also used to steal things, but Zero never knew that he actually was stealing. He only took the things that he needed. Like Clyde Livingstons old-looking sneakers which actually Stanley got arrested for. Zero himself got arrested for stealing a pair of sneakers from a shoe store. That’s how he got to the camp. Because of that he didn’t have a very good childhood he neither learnt to read or write.

Zero as a person doesn’t like to talk that much and answering questions around people he doesn’t like. Pretty much everyone think Zero is stupid and everyone always mock him. 

That’s why he doesn’t speak when his around people, except from Stanley. He is the only one who actually sees how smart Zero is.

Zero is also very honest and kindhearted. This we could for instance see in page 225 when Zero and Stanley were sitting in Stanley’s lawyer’s car and they were talking about what really happened when ”Stanley stole Clyde Livingstons sneakers”. Then, Zero told the lawyer that he himself stole the shoes, which I think was really courageous of him to tell.

Zero is also a quick learner and he is very good at calculating. This we can for example see in page 130 when Stanley was trying to figure out for how many days he had been at the camp. In a fraction of a second Zero had calculated that it was 46 days.

I think that Zero also is very observant because it seems like he always is paying attention. We can see that in page 98 when Stanley was teaching him the alphabet. Stanley told him that there were to ways to write each letter and then Zero said ”So there are fifty-two” (fifty-two letters). Stanley got surprised because he hadn’t even told him that there were 26 letters in the first place. So this would’ve been meant that Zero had counted each letter as he recited them and therefore had been paying attention the hole time.